Påskdagen 2014

20140420-144050.jpg

20140420-144107.jpg

Annonser

Israel en desperat stat

För ca 10 år sen attackerade Israels flygvapen hyreshus i Gaza med robotar.
Från den attacken via t ex fosforvapen i Gazakriget så går det en direkt linje till attacken på konvojen i måndags. övervåld, hysteriskt mycket mer än vad som varit motiverat om syftet var det dr säger.
Men Israels budskap ät mkt våldsamt och terrormitiverat.
Terror är de fattigas vapen i regel. när stater använder terror är det istället desperat. Israel ligger oerhört risigt till
kanske är det början till slutet på den judiska staten vi just bevittnat. Det kanske tar 20 år. Men vem tror på Israel idag?

Undrar hur det går för Miljöpartiet, egentligen

Brukar sällan hamna på TV-debatter mellan ledande politiker. Jag lägger de inte på minnet så råkar jag se en debatt så är det en lycklig tillfällighet. Igår missade jag tyvärr ”Tudors” för vi råkade sätta på fel kanal.. och vips så hamnade jag i Agenda och debatten mellan Maria Wetterstrand och Jan Björklund.

En fascinerande debatt som kunde kommit mycket längre om inte Wetterstrand av alla människor så skulle hamra in bilden av en skolpolitik som regeringen inte mig veterligt är i närheten av.

Hennes enda stora poäng (och som är MP bästa sida om man frågar mig) är att tala för en skola som berikar kreativitet.  Men när det paras med att demonisera och tramsigt envisas med att pådyvla Björklund åsikten att han vill ha betyg på 6 åringar så faller det där. Per Altenberg lyckades notera att hon inte använde ordet kunskap en enda gång . Kanske inget dräparargument, men det är ändå rätt betecknande. Wetterstand gav helt enkelt inte ett riktigt vederhäftigt intryck om än indignerat.

Skolministern kunde därför lugnt bemöta, prata kunskap, prata om värdet för de som har det svårast i skolan med en viss ro osv…

Det var synd för egentligen kan man lätt kritisera regeringspolitiken för att lätt fastna i ordningen. Björklund gör tycker jag sig själv en Björntjänst som stannar kvar på den planhalvan där han sannolikt har med sig de flesta: Skolan skall ha en tydlighet, syfta till kunskap, inte lämna de svagaste i sticket, vara anpassad till arbetslivets behov och krav mm…

Men det där är basic. Varför inte leda utvecklingen mot nya pedagogiska utmaningar och visioner. Bevarande ordningen (och för den delen att informera om kunskapsöverföringen genom t ex betyg) men att bygga en visionär stark och kreativ skola? Det vill nog Miljöpartiet och sannolikt en hel hög Folkpartister med för den delen.  Jag kan tycka att Skolministern ger intryck av en viss fantasifattigdom så god debattör som han är.

Det här handlade mycket mer om Skolminstern än Miljöpartiet upptäckte jag. Det är lite kontentan. Maria Wetterstrand har alltid (men jag hör henne oftast på radio eller läser via text) varit en intressant politiker att lyssnat på. Det var hon inte igår. Kändes rätt billigt och en smula indignerat tarvlig trots att hon borde haft alla chanser .

Det har gått så himla bra för Mp den senaste åren och nu när valet närmar sig har det vänt i de senaste mätningarna. Gårdagen kan knappast ha varit ett lyft för de rödgröna.

Varför är inte ”Pappersmedier” tuffare mot Bea

Beatrice Ask har inte bara gjort bort sig med att

1. Åsidosätta föräldrars myndighet över sina barn när det gäller drogtester (usch)

2. Skampålar för misstänkta sexköpare med gredelina kuvert

Man kan skoja om eländet. Men det är en Justitieminister vi talar om. En person vars omdöme måste ställas utom allt tvivel. Som måste kunna fatta riktigt, riktigt svåra beslut och som alltid måste kunna ha en inre kompass som drar henne rätt.

Bloggosfären är med rätta upprörd. Allvarligt talat Beas attityd för tankarna till de mest totalitära härskarna under 1900-talet. Klart hon måste lämna in handduken. Fast  ledarsidor och allmänreportrar verkar tycka det är ”lite fel” men uppenbart inte diskvalificerande.

Ta t ex  Sydsvenskan där Henrik Bredberg tycker det är något befriande över henne. För det visar att det mörkblå finns kvar inom de nya moderaterna.

http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/henrikbredberg/article640287/Tant-Morkbla.html

Var kom det ifrån?   Inte har Högerpartiet varit ett parti som velat ha medeltida häxprocesser? Inte har de velat åsidosätta föräldrarnas auktoritet? Inte heller har de velat bygga en stat på godtyckliga rättsprinciper.  Vad menas sydsvenskan egentligen? 

Stämmer mediebilden

Idag har jag läst igenom två utmärka artiklar om Greklands ekonomiska kollaps: Sydsvenskan och SVD.  http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/krisen-pressar-pa_4421261.svd

http://sydsvenskan.se/varlden/article637818/Krisen-skakar-grekerna.html

Bara två i raden av reportage som man läst de senaste veckorna. Åsikterna om skuld är såklart många. Men kan det verkligen stämma att ingen som intervjuas är självkritisk?

Alla reportage – och de är ju bra skrivna  – skildrar hur man lägger skulden på andra, fr a politikerna.  Bara där borde varje enskild lägga till ”och jag röstade på dem” alternativt ”jag röstade inte på dem”

Men hur funkar Tredje statsmakten i Grekland, hur funkar de politiska partierna. Finns det verkligen ingen i politiken som velat föra en ansvarsfylld politik?

Det tror jag inte på helt enkelt.  Tror att folk i Grekland nog är bra mycket mer självkritiska. Men av någon anledning blir detta inte historier.  Tror det är ett stort fel hos dem som valt historierna som vi får läsa i pressen.

I själva verket så är det som händer i Grekland otroligt viktigt för oss alla. Inte för den akuta krisen utan hur det som skulle kunnat vara motkrafter åsidosatts.. (vilket jag antar att det har gjort).. Hur och varför har inte motkrafterna fungerat?

Är det som en klädhandlare i Aten berättar i SvD idag at t Grekerna faktiskt ger fan i allt vad skatter och offentliga samhället kräver. Om inte annat så är Landet enligt Transperency Agency djupt korrupt. Det är något alla lider av och bidrar till… Vilka politiker har velat göra något åt det?   Ingen? Det kan jag inte tänka mig.

Det  är som om alla är helt utan skuld (förutom klädhandlaren i SVD då)..

Den här krisen borde visa att t ex oberoende och kritiska media är dödligt viktigt. Men än har jag inte sett några sådana analyser. Tipsa mig gärna.

Leif

Den armeniska tragedin ligger där och pyr i mitten.

VAHAGN AVEDIAN skriver  på Newsmill om Den Armeniska tragedin

http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/10/sverige-f-rnedrar-oss-armenier

Det är en väldigt bra seriös artikel  som jag rekommenderar alla att läsa!!

Sen kan man kika på dessa mängder av ovidkommande kommentarer. Väldigt upplysande. Historieskrivningen är alltid viktigt och makten över den är ett sätt för förtrck att hålla verkligheten ifrån sig.

Som Henrik Berggren skriver i DN är omröstningar om vad som är sant helt meningslöst. Det är upp till vetenskap att slå fast vad som händer. Vill man ägna sig åt alternativa historieskrivningar så är det i så fall propaganda. http://www.dn.se/ledare/signerat/turkiet-historien-gar-inte-att-rosta-om-1.1059197

Vi bör i relation till Turkiet, precis som till andra länder, vara tydliga med vår ståndpunkt. Men den måste hanteras så det inte stoppar dialogen. Den svenska regeringen har  vad jag förstått med stor kraft jobbat för en relation till ett kommande demokratiskt Turkiet. Det har varit bland det bästa den här regeringen gjort, men det får inte gå så långt att vi tillåter samarbetet få oss att acceptera just propaganden. Då blir vi reducerade till nyttiga idioter.

Tror i och för sig inte det sker, men all otydlighet i den här frågan är oroande.

Det finns få saker jag tror är viktigare i dagens värld än ett Turkiet som är eknomiskt framgångsrikt OCH demokratiskt. Snacka brobyggare.

När man som amatör följer frågor i media så blir kasten rätt intensiva. För några månader sen kände jag en försoningens anda spira över att Turkiets och Armeniens relationer verkade ha harmoniserats en smula. Så nu helt plötsligt kommer debatten upp igen och rätt inflammerat.

Ett spännande perspektiv på Turkiet finns i den engelska tidskriften Monocles lilla TV-podcast från Istanbul för en tid sen:

http://itunes.apple.com/se/podcast/monocle/id266170889  eller  http://www.monocle.com/sections/affairs/Web-Articles/UrbanAge/

En fransk forskare påpekar apråpå Istanbul att den framgångsrika, snabbt växande staden kan se nog så spännande ut. Men det krävs en ”Communalité” säger hon. Det gäller ju även å ett nationellt plan. En  demokrati kräver också ett nationell samling med ordet respekt i centrum. Den armeniska tragedin ligger där och pyr i mitten.

Hur gick det till?

DN skriver idag om att läraryrket jämfört med andra länder har låg lön och ingen vidare status om man jämför med andra länder i Europa. I kommentarerna nedanför är man snabb på att ge Göran Persson och kommunaliseringen skulden.

Men – är det ingen som kommer ihåg att lönen var historiskt låg redan tidigare.  Utan att ha studerat det hela så har jag levt mitt liv med en skola där lärarlönerna alltid varit låga.

Det måste finnas något strukturellt i systemet. Min tro är tyvärr att det är det offentliga enormt dominerande ställning så har lärarlönerna halkat efter i förhandling efter förhandling.  Eftersom jag gillar själva iden med grundskolan är det här ingen vidare slutsats.

Men, när skolan kommunaliserades så borde ju ett antal kommuner få mer att säga till om. Vill man ha bra skolor så får man ju betala för det så att säga.

Men det har inte skett på lönesidan. Statusen har heller inte blivit bättre. Snarare tvärtom.  Det finns dessutom två fackförbund som rimligen borde kunna kraven effektivt.

Den uppenbara slutsatsen är att vi i befolkningen som valt våra kommunpolitiker faktiskt inte prioriterar skolan. Väljer politker med andra profiler.

FAST så enkelt är det såklart inte . Någonstans har jag läst att svenska skolor har bland de högsta lärartätheterna i världen. Varför  kan skolorna expandera i antal men inte i löner?

Men det slutar inte med att vara förbryllande. De senaste 20 åren har ju friskolorna trätt in. Där borde konkurrensen om de goda lärarna givit resultat, dvs  att man söker goda lärare.

Det verkar inte heller ha påverkat situationen alls.

Jag är förbryllad.

Lön och status hänger ofta ihop. Inte alltid, men oftast Ett samhälle där lärarnas status är låg är inget riktigt bra samhälle.  Den pedagogiska sektorn är stor, den är fylld av dedikerade människor. Det finns en insikt om lönernas betydelse.

Men jag har länge förundrats över lönebildning och lärartätheten. Men det offentliga samtalet snuddar bara vid frågorna. Hur har friskolor påverkat lönebildningen. Är de så hårt knutna till systemet att de inte blir systemreglerande? Varför sänkte kommunaliseringen status och löner när den reformen  borde haft potential till motsatsen? Hänger det ihop med lärartätheten (vilket låter självklart, men det som förefaller självklart behöver ju inte vara sant)?

Är det någon som kan tipsa  om  den tankesmedja, de politiska förslag eller de studier i lönebildning som  diskuterar de här frågorna?